Nu är jag mätt, jag är verkligen jättemätt.
   Fabian bjöd på lakritspipor och jag lånade ut min första skiva, History med M.Jacksson. Fabian har på senaste tiden börjat lyssna på denne vilket är lite oväntat, men roligt eftersom det nog är första gången han valt musik att gilla helt själv. Annars blir det ju lätt så att han influeras av mig och Alfons eftersom han är minst. I alla fall, det jag ville komma till var att jag blev så himla glad i kroppen av att lyssna på den skivan, helt galet. Jag dansade runt med lakritspipan i munnen och Fabian bara himlade med ögonen. Det kändes som om jag var fem igen (det var så gammal jag var när jag fick skivan tror jag). Jag ska aldrig slänga den skivan.

När familjen satt och åt kvällsmat börjades den traditionella diskussionen kring mina matvanor. Att det ska vara så besvärligt för andra att jag inte äter kött,fisk och fågel, det känns ju jättekonstigt. Pappa frågade om jag skulle bli en martyr och uppfostra mina barn till det när jag sa att jag inte ville stödja något som inte är hållbart för miljön och vår framtid och för att det heller inte känns bra för mig att äta någon annan. Då la pappa sig på golvet och började sprattla som en fisk på torra land, han illustrerade tillochmed gälarna. Det var himla kul, ett litet lättsamt avslut på en annars ganska tung diskussion.
   Jag vet ju att jag är så jävla dubbelmoral när jag dricker mjölk ibland och det händer att jag köper läderskor och jag hatar det. Jag vet ju liksom inte vad jag ska göra åt det faktum att jag blir hopplöst förälskad i vissa skor.

Pappa: Öjj, Anne, visst har Simone blivit gladare sen hon började dricka mjölk igen?
Mamma höll med. Men jag vet att det beror på något helt annat.